26 år och snart eremit

Det finns en överhängande risk att jag håller på att bli eremit. 26 år och eremit. Jag borde ju kunna vänta några år med det kan man tycka. I alla fall tills jag har blivit en rik och berömd författare/illustratör. Då är man  ursäktad om man är excentrisk. Fast jag vet inte om jag är vidare excentrisk. Men det är väl det jag i så fall får satsa på.

Många gånger drömmer jag om att sitta och skriva och rita hela dagarna. Lämna barnen på förskolan och sedan är det bara jag och kreativiteten hela dagen utan dåligt samvete. Men jag vet ärligt inte hur bra det skulle vara för min eremit-gen på en skala ett till tio. Då hade jag inte träffat någon, blivit folkskygg på riktigt och sedan hade jag definitivt inte träffat någon utom de närmsta. Nej i så fall, i en fjärran drömvärld, hade jag nog satt mig på släktforsknings avdelningen på bibblan och babblat med gubbarna och sedan sett till att göra djupa efterforskningar till mina böcker så att jag fick prata med folk. Men en värre tillvaro kunde man ju ha. Blickar drömmande mot horisonten.

Fast om vi ska återgå till verkligheten så är det ett faktum att jag hellre är hemma med nära kära än umgås med folk jag inte känner. Jag tycker inte fasligt bra om att ringa till folk när jag inte vet vad jag ska prata om. Och jag är pinsamt urusel på att få ändan ur vagnen och se till att träffa även vänner som jag väldigt gärna vill träffa. Och sedan ska vi inte prata om hur trögstartad jag är innan jag tycker att jag verkligen känner någon. Har jag nämnt att jag inte heller tycker om påtvingade sammanhang där man i bygden borde umgås.

Och egentligen: Det största hotet som lätt får min eremit-gen att blomma ut är det här förbaskade internet! Det är väl då tusan behändigt att kunna sitta här i ena änden och skriva om sig själv och sedan kommer folk och kontaktar en bara sådär. Man känner sig social fast man egentligen inte umgås med någon.

Hujedamej, hur ska det här gå?