Jag kör "gorilla-style" på min gångstil i ikväll. Axlarna hänger framåt och huvudet däremellan. Armarna slänger längs sidorna och bredbent låter jag tyngden trycka ner i golvet långt under parketten. Jag är så himla trött av all anspänning, ovisshet, späckat schema och bara sömnbrist. Men jag vet att jag är glad och spänd över allt nytt. Fast det samtidigt alltid finns en dominerande del av mig själv som tycker om trygga rutiner och ramar man kan hålla sig i.
Bara jag får sova lite och får i alla fall en jobbdag jag känner att jag har koll över så vore detta fulländat!
Idag hängde jag mina tavlor i utställningslokalen. Kikade på de andras och kände samhörighet. Det är inte bara jag som sitter hemma och filar. Sitter hemma och drömmer och kämpar och vill något "mer" än bara kladda. Det här kommer bli fantastiskt kul!
Sedan har jag kommit till några insikter idag:
- Konstnär/illustratör är något man bestämmer sig för att man är och sedan satsar på som om det inte finns något annat!! För då ÄR man också det. För det spelar ju liksom inte någon roll om man ser tio tavlor man tycker man målar bättre än om man ändå bara låter sina egna ligga halvmålade på hyllan. Frågan är om jag borde bestämma mig? Eller har jag redan gjort det?
- Kroppen BEHÖVER ALDRIG godis! Som sagt gorilla-style på mig och lång bilresa hem med en hjärna i koma. Då kommer jag på mig själv med att tänka att "Nu minsann behöver jag godis för annars klara jag inte av att köra hem!". Men då slog mig en revolutionerande tanke! Det finns inget i godis som min kropp behöver! Så jag tog en korv istället... Man kan höra saker en miljon gånger men det är bara när man fattar det som det går in.
Trött trött trött.Mannen har diskat, lagat mat och nattat 50% av barnen. Ska fortsätta min oduglighet i TV-soffan.
Angående om att vara konstnär/illustratör, du sätter verkligen ord på mina tankar och känslor! Det är så skönt att läsa att man inte är ensam (även om det är tråkigt att höra att någon annan känner sig som en själv..). Just nu (eller rättare sagt: alltid) har jag någon slags kris där jag är väldigt osäker på läraryrket, vilket ju kan kännas lite ångestfyllt efter fyra års studier, och ett år kvar, och hundra miljoner i studieskuld. Illustratöryrket lockar verkligen mer och mer, men det känns som en ouppnåelig dröm. Samtidigt blir jag förbannad på mig själv som inte satsar och anstänger mig. Tror jag att någon kommer komma med uppdrag på guldfat eller vad är det frågan om? Men skulle jag försöka skulle jag bara krossa min dröm, och jag är nog rädd för det. Ja, du hör ju hur jag låter. Jag vet att jag kommer misslyckas redan innan jag börjat. Så trött jag blir på mig själv! :)
SvaraRaderaFörstår att utställningen är en riktigt trigger för dig! :) Superkul och nu när du verkligen vet att folk är intresserade av din konst ska du aldrig sluta!