Många gånger har jag undrat varför tusan jag inte kan sluta pressa mig själv till en perfektion jag aldrig upplever att jag uppnår. Vad är belöningen av det? Vad tror jag att jag kan få ut?
Förut tänkte jag att det var tillfredsställelsen att bli nöjd. Att ta ett steg tillbaka och för en gångs skull inte känna hur något gnager i mig att något är fel eller borde vara bättre. Och att sedan när någon säger att det jag har gjort är bra kunna ta åt mig det helt ut och jäsa upp av självgodhet.
Men det kanske ändå inte är det jag strävar efter ändå. Eller i alla fall inte helt.
Nu har jag ju börjat arbeta med en ny teknik och ett nytt material. Jag känner hela tiden mina begränsningar men jag har sysslat med detta så länge nu att jag vet att den enda genväg jag kan ta för att lyckas som jag vill är att öva. Så det gör jag. Men jag blir oändligt frustrerad när jag inte kan följa tanken i mitt skapande.
För det jag har kommit fram till är viktigare än perfektion är teknik. Att lära sig en teknik så fullt ut att det blir ett verktyg för mina tankar. Att det blir som en förlängning av mig själv. Jag behöver då inte stanna upp i varje moment och fråga mig vad jag ska göra nu för att få önskat resultat utan jag vet det redan. Jag behöver verkligen inte vara fulländad för detta utan bara känna friheten och slippa stora begränsningar.
Som när jag sitter med mina promarkers. Färgernas namn sitter inpräntade i bakhuvudet. Jag vet hur jag brukar göra och vad jag trivs med. Jag vet hur jag vill lägga linjerna även om de inte alltid blir som jag vill. Och jag vet när jag betraktar mig som klart och nöjd trots mina brister.
Nu gräver jag ner mig i ritplattan en stund och övar vidare.
Och nej jag kommer aldrig bli färdig. Och känns det så så får jag nog börja göra något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar