Fruktansvärt rastlös

Den lever! Mitt stora underbara monster till riplatta står på skrivbordet och efter mycket kli i huvudet fick jag idag igång den. Efter några första darriga streck som fick mig att totalt ifrågasätta min konstnärliga förmåga, så släppte jag prestationsångesten och började RITA. Och vad ska jag säga? Den är helt fantastisk! Jo det här ska gå ska ni se!

Annars är jag fruktansvärt rastlös. Den här hösten har varit minst sagt hektisk. I perioder har jag haft hjärtat bultande i halsgropen ständigt. Flera nätter har jag legat vaken utan att kunna sova. Jag har fått osannolika meddelanden av R på Skype. Och den nedrans iphonen har varit min ständige följeslagare så att jag skäms över min verklighetsfrånvaro.

Men jag har helt fått omvärdera mig själv. Här har jag trott att jag är någon som trivs med det lugna livet så länge som bara något litet händer då och då. Var det inte därför jag jobbade 50 procent? Jag minns inte riktigt. Fast på något sätt känns det som om jag verkligen lever nu. Det här kanske inte är den optimala livsstilen och jag får då och då ta ett steg tillbaka för att få distans och döva de ständiga skuldkänslorna. Men det är när det rör på sig som jag trivs.

Nu har jag dock försökt att stressa ner. Man fixar inte allting även om man vill. Och vårplanerna är inställda utan både utställning och efterlängtad utställning och kurs att gå.  Det är rätt beslut men det tog lång tid att fatta.

Vad händer då istället?

Jo jag blir rastlös. Tempot hänger i. Jag vill börja producera och komma framåt och förverkliga drömmar jag inte innan visste att jag hade. Och i vår ritar jag och går på möten.

.
.
.

Men vissa kvällar hade det varit skönare om allt var som vanligt igen.
Invant och förutsägbart.
Jag inbillar mig att jag skulle vara mer till freds så.
Men jag är inte så säker på att det är sant.

.
.
.

I Januari drar jag på ett hissnande overkligt möte med Företaget. Det är så knäppt att det inte kan skrivas...