Mitt rum?

Ända sedan jag drog igång det här ateljéprojektet har den där känslan gnagt i mig. Att jag kanske inte förtjänar det riktigt. Varför skulle jag få ha ett helt rum för mig själv för min kreativitet? Kan vi inte använda det bättre på något vis så alla mer kan ta del av det? Men i nästa stund känns det som den mest självklara sak i världen. Som det är nu funkar det ju inte heller när jag sprider saker över hela huset och aldrig har riktigt plats för mina grejer.

Så jag donar på i min ateljé. Det skulle ju vara önskvärt med annat golv än heltäckningsmatta men det går bra ändå. Jag är glad för platsen och nynnar när jag hittar ett ställe för alla grejer. För visst måste jag ha en ateljé!

Men så stannar jag plötsligt mitt i en rörelse. Jag har precis stoppat in mina skolpärmar i hyllan, drömmer om min fina gamla soffa som ska flytta in och ska precis sortera teckningsblocken. Jag får en konstig känsla i magen när tanken slår mig. Vad håller jag på med? Vad är det jag gör? Ett rum där jag har alla mina saker, skrivbord, en soffa man kan sova i och någonstans där jag kan gå undan när jag behöver det. Jag har ju för tusan ett eget rum i stil med det jag hade hemma hos mamma och pappa! Har jag gått bakåt i utvecklingen på något vis efter alla mina kriser och plötsligt blivit 15 år igen? Vad är det jag håller på med?

Vuxna människor har väl inte "ett rum"!?

Jag går till Fina Mannen och frågar för femtioelfte gången om det verkligen är ok att jag har ett helt rum för mig själv och han säger "ja" ännu en gång. Jag lugnar mig lite och inser att det faktiskt är helt okej. Faktiskt riktigt nödvändigt och jag  har därmed kommit över den värsta ateljékrisen.

För visst kan vuxna människor få ha ett eget rum om det nu ändå finns ett över till ingen nytta. Nu sitter barnen i nygamla soffan och tittar på film på datorn. För nog behöver jag ett eget rum men jag vill inte alltid vara ensam i det.