Bloggar som lärobok?

Jag läser en del bloggar. Och som ni kanske har märkt har en del av dem hamnat här i en lista. När jag kikar igenom min blogglista är det som att kolla av ett gäng kompisar och vad de har för sig. Somliga skriver jag till så regelbundet som jag hinner och orkar. Andra skriver jag till fast vi inte alls känner varandra speciellt mycket och jag sällan får svar. Och en del smyger jag i hemlighet på.

Men det är min blogglista.

Innan jag blev teckningstokig visste jag inte alls vilka bloggar jag skulle följa. Numera är det för det mesta det som gör att jag fastnar vid en blogg. Eller bara kreativitet och inspiration.

Jag har läst en del bloggare som är grymma på att teckna som säger att de inte följer några teckningsbloggar. Mycket för att det stör dem i deras kreativa process. För uppenbarligen är det så att de jag tycker är gudomligt duktiga inte heller är osårbara för självkritik. Och sedan är det det där med att  gå sin väg utan att påverkas för mycket.

Frågan jag ställer mig då är om jag gör galet? Jag som stalkar tecknare, observerar och tar till mig sånt jag gillar. Försöker lära mig mer och mer: för jag hittar då rakt inte en enda bok eller tillgänglig kurs som lär mig allt det. Så ja jag härmas: en hel del! Jag provar och testar. Men i slutändan tycker jag att det blir jag i allt det där också.

Men visst stör det mig också! Något sjukt mycket. Med risk för att låta som att jag har hybris så är det säkert så att jag uppfattas som bättre på att teckna än vad jag känner mig. Kanske. Frågan är dock om jag hade varit mer nöjd med mina bilder om jag inte hade läst några teckningsbloggar. Men hade jag utvecklats likvärdigt då?

Det får vi kanske aldrig veta. Men jag läser vidare. Kanske plågar jag mig. Jag hoppas att jag lär mig mer och mer och mer så att jag blir så bra som jag vet att jag kan bli.

Men visst har jag lärt mig grejer...

NU!

DÅ!

Min hemliga desperata jobbdröm

Om man skulle fråga mig vad mitt drömjobb är hade jag nog de flesta dagar sagt författare och illustratör.

Men eftersom jag är på tok för realistisk i allt mitt drömmande så landar jag gärna på mer handfasta grejer. Ofta jobbar jag då med människor. Ofta jobbar jag med precis det jag gör nu. Eller bara något liknande. Och så tänker jag ju rita en massa vid sidan om också.

Ingenting som förvånar så många kanske.

Men så har jag också min hemliga jobbdröm som jag när de dagar då människor tar knäcken på mig och jag bara inte kan sluta grubbla över dem. Jobbdrömmen om att gå till jobbet, jobba, och sedan gå hem och vara klar. Då drömmer jag alltid om samma sak.

Jag vill köra postbil.

Tänk att jobba på posten... Och rita vid sidan av. Ett vanligt och ibland tråkigt jobb och sedan göra det roligaste som finns bredvid. Det ni!

Skratta hur mycket ni vill för det gör jag åt mig själv emellanåt när jag kommer tillbaka till detta. För nej jag har inga som helst erfarenheter och ingen insyn av att jobba på posten så kom gärna med era erfarenheter.

På vägen hem i bilen

Vad hände? Här satt jag i bilen och kände hur energin sprutade runt mig. Och jag som riktigt förbannat allt vad som heter matplanering senaste tiden, bara sprutade ur mig kreativa idéer på mat och maträtter. De flesta var inte alls i makaroner-och-köttbulle-klassen utan riktig mat. Husmanskost. Planerade tom att göra en fiskgratäng ikväll och undersökte möjligheterna i min hjärna att kanske göra storkok av något annat.

Hm. Det där låter inte riktigt likt mig och antagligen borde jag ha anat oråd redan där. För vad händer då när detta sprudlande energiknippe till mamma kommer innanför dörren? Jo hon störtar i sängen med huvudvärk och armar och ben som urkokta spagetti. Vad hände??

Men överlag brukar det kanske vara så.
Att mina mest storslagna planer planeras på hemvägen i bilen.
Om de sedan blir förverkligade är ju en helt annan sak.

Samtidigt via Instagram...

Följ mig gärna om ni inte vill missa en endaste munplutande fjärrskådande tjej: elinmatilda heter jag för den som missat.

Min inre apa

Om man har en blogg, som jag nu har, och man vill bli framgångsrik så är ett av de bästa recepten att framhålla sig själv som proffs. Ett enastående eftertraktat underbarn. Vad man i så fall inte skulle göra vore ju i så fall att publicera något som symboliserar något som inte gått bra. Men det struntar jag blankt i för jag blev lite kär i detta kvällsprojekt.

Fick ett tips i förrgår av en vän om att Navid Modiri hade gjort ett snabbt efterlysande efter ett omslag till hans nya singel. Superkul! Med en snabb blick på klockan så insåg jag att jag hade fyra timmar på mig. En dansande apa skulle det bli. Och det blev det...

Men Navid valde en annan dansande apa.
Fast jag gillar denna....

Teckningar från apptävlingen!

Här kommer några av bilderna jag gjorde till apptävlingen....

Hur gick det då?

Ja, nu är ni väl bra nyfikna kan jag gissa! Men jag ska inte hålla på det längre.

Men nej vi vann inte. Många trodde hårt på vår idé men vi var inte bäst i det här sammanhanget. Men det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att det är kört. Nej tvärtom! Jag är övertygad om att denna idé kan utvecklas till något stort och helt suveränt. Så det jobbar vi vidare på.

Och vilken egoboost för mig det blev då! Här var jag rädd att inte platsa och istället har jag fått så mycket fina ord och uppmuntran att jag knappt nuddade golvet igår. Får se om jag kan ge någon tjuvkik på bilderna sen. Det blev ett bra gäng.

Jag tror jag aldrig i mitt liv har slitit så målmedvetet med tecknandet i hela mitt liv. Sista dygnet gjorde jag fyra bilder under samma tid jag vanligtvis hinner  1,5. Det naturliga reaktionen trodde jag skulle vara att jag inte ville sätta penna mot papper på tre år minst. Men inte alls. Snarare tvärt om. Men jag tar lite paus från sjukhusmiljöer för tillfället i alla fall.

Idag känner jag mig annars lite avslagen. Jag undrar om det är såhär Askungen kände sig dagen efter sin bal på slottet? Man var liksom med om något fantastiskt spännande och kul och så plötsligt är allting helt normalt igen. Jag vet inte riktigt om jag gillar det. Så jag får väl helt enkelt försöka komma på hur fler spännande saker ska hända.

Det drar ihop sig. Mindre än två timmar tills tävlingen avslutats. Min kreativa hjärna går och lägger sig och alla bilder är gjorda. Killarna jobbar på borta i Göteborg. Heja heja!

Tävling pågår. Så spännande så...

Tävling imorgon!

Phu. Nu börjar energin ta slut. Men bara att hänga med nu på sluttampen. De sista bilderna börjar bli klara inför apptävlingen imorgon. Sedan är det bara en eller två bilder kvar så är allt redo. Vilken tur då att tävlingen pågår under 24 h så jag har tid att teckna den sista bilden måndag kväll...

Är ni sjukt nyfikna på tävlingen kan ni läsa mer om vad den går ut på här.

Min roll i det hela? Ja, eftersom jag nyligen kommit underfund med hur skype fungerar så inser ni kanske att jag inte programmerar någon app-prototyp. Det jobbar istället tre superduktiga killar med som också satt igång det här projektet. Jag står för bilderna i appen: vilka har kommit att bli några stycken. Och sjukvård för hela slanten!

Nu tillbaka till bilderna igen innan jag somnar på stället. Det har varit en tuff vecka men jag ska inte påstå att jag vantrivs. Att rita som en galning passar mig perfekt.

Håll tummarna för oss!

Frågan är om jag jobbar bäst under press eller om det bara är så att jag inte hinner med att tänka för mycket då...

Maratonet fortsätter...

Nej det är inte min dag. Färglägger teckningar för att få ut mina aggressioner. Det funkar inte....

Gha! Blir skogstokig! Nya dyra pennan med nya favvofärgen som används till hela mitt projekt typ tog slut efter 5 teckningar. Deadline måndag. Och här bor man helt avsides och har 45 min till närmsta penna. Så det blir en biltur idag då... Dock förkortad med 15 min tack vare snälla människor! Men ändå! Jag som skulle rita hela dagen och inte släpa runt barn i bil...

Dagens fjärrskådande dam...

Livstecken

Sover för lite. Jobbar en massa och ritat för resten. Till tävlingen. Uppdraget känns jätteskoj och bilderna är både precis sånt jag tycker är kul att rita och inte alls sånt som syns här i bloggen. Inte ett naket bröst hittills liksom! (men det finns hopp). Så ibland måste jag pausa och låta vad som än blir hamna på pappret. Så håll till godo med detta tills jag kommit ur min bubbla...



Och så en egobild med. Så ni inte glömmer hur jag ser ut (när jag ska på fest, är sminkad och har utsläppt hår)

Har för övrigt gått upp typ 5 kg. Det är ju en bedrift det om något. Nu håller vi som bäst på att äta ur påsken ur vårt hus :/ Nya tag inom räckhåll

Sitta och måla mitt på ljusan dan! Det låter ju för bra för att vara sant. Men nu ska det tusan produceras!

Detalj ur projektet jag ritar. Efter den obligatoriska ångesten (=vad har jag givit mig in på!?!?) så börjar jag producera och bli nöjd. Men tiden är knapp och det kniper i magen när jag tänker på allt jag ska och vill hinna. Men det kommer bli strålande. Och visst måste vi vinna den här jäkla tävlingen!

Och påsken då? Jo den har varit fantastiskt trevlig. Bästa påsken på länge. Jag som bara tvångspyntar mitt hus med påskris för barnens skull fick faktiskt påskkänsla. Men det tack vare fina och underbara människor runt oss. Och själv rullar jag ur den här påsken som ett fem kilo tyngre påskägg typ och hela vår kyl är fyllt av choklad. Funderar på att tejpa igen en låda med allt i så jag inte börjar trycka i mig allt i veckan i teckningsstressen. Och jobbstressen.

Phu, nu är det dax att måla igen. Upp halv sex imorgon så det gäller att bli klar ikväll med denna teckning. Jag hinner. Jag hinner. Jag hinner.

Målar på hemligheter. Den 16:e april närmar sig med stormsteg... Hu så spännande....

Skärtorsdagen

En liten påskkärringsteckning. Tänker alltid jag ska göra färdiga teckningar till jul och påsk etc. men hinner aldrig. Här kommer iaf en skiss...

Åååååhhhh

Tog en tripp till pennhimlen idag! Tänk: lååådor fulla med copicpennor och jag får fingra och sortera alla. Åååååå. Nåja, jag hann bara en låda och sedan kallade verkligheten :)

Vårfeber

Nu börjas det! I takt med att kvällar och mornar blir ljusare så kryper det i kroppen på min bonde. Och gör det inte det lite hos var en nu? Men problemet med våren här är väl ändå att samtidigt som min fina man ser traktorer, åkrar och kossor framför sig när han blundar, så fyller jag hela mina vårbild med renovering, garagestädning, stora ritprojekt och en ständig vision om att bli smal någon gång. Ja, det ska väl tilläggas att den fina mannen också tänker på det där. Ja, minus att rita och att jag ska bli smal. Ritandet blir han inte av med hur gärna han kanske ibland i sitt tysta lidande (??) skulle vilja. Och av någon anledning så älskar han varenda fettig, blek valk på min alltför omfångsrika kropp.

Och samtidigt börjar jag jobba första dagen efter sjukskrivningen och det går bra. Jag inser hur mycket jag faktiskt har saknat jobbet och de fina människorna där. Jag har saknat att känna mig behövd och känna motstånd i min hjärna så att jag vet att den finns där. Jag jobbar precis lagom med något som verkligen intresserar mig. Vilken tur!

Sedan har jag ju också det andra denna vår. Tävlingen som vissa kvällar skrämmer skiten ur mig. De andra dagarna sitter jag och nickar åt skisserna och tror på dem. Men jag vet på nått sätt ändå att jag kan detta. Att det är sånt här jag har förberett mig för och att det kommer bli bra tillslut (eller till den 16:e april i alla fall). Jag har ju varit rädd så länge att man knappast ska tro att sånt går över på en kväll. Men jag är redo. Jag jobbar ju för en framtid med det här, hur denna framtid nu än kommer att se ut....

(För övrigt : undrar hur mycket tid jag egentligen lägger på att tänka på framtiden? Jag vill nog egentligen inte veta)

Vårfeber. Ja, det är nog det jag lider av.