Välkommen till min nya blogg!!!

Och så var det dags!
Dagen är kommen.

Jag öppnar härmed min nya blogg!!!

ritpapper.blogspot.com

VÄLKOMNA!

(Inom kort kommer jag att stänga den här bloggen så jag rekommenderar er starkt att lägga den nya bloggadressen på minnet)

Hemligstämplat

Nu börjar det närma sig...
Ny hemlig blogg.
Ett hemligare projekt som drar igång. Ser fram emot!!! Jag tror inte ni blir besvikna.

Förändring får ta sin tid. Men oroa er inte! Det kommer att hända grejer i sinom tid, så häng kvar!

Punkt och och nu är det slut

Att jag inte bloggar som jag brukat nu beror ju såklart och helt naturligt på att jag inte har samma tid som förut. Det känns inte som om jag hinner någonting jag gjorde förut men det är kanske inte helt sant om jag tänker efter. Jag gör många saker som jag gjorde förut men jag gör bara inte sådant som inte är absolut nödvändigt. Vilket innebär att jag kollar otroligt lite på TV, umgås knappt mer än med familjen, sållar bort alla fysiska och sociala aktiviteter förutom det som jag bara måste ha för att få någon stimulans och ger mitt hus så lite kärlek att jag skäms.

Men i vått och torrt har ju den här bloggen ändå funnits här och varit ibland bland en av de mest nödvändiga sakerna jag har gjort. Tills nu. Nu är det annorlunda plötsligt och jag har frågat mig själv varför. Det kanske kunde vara tiden men hade jag velat ta mig tiden hade jag kunnat göra det. Men det är något annat.

För saker har förändrats. Jag är densamma på de flesta sätt men på andra händer det så mycket i och runt mig att jag har svårt att greppa både vem jag är och vad jag håller på att bli. Och över huvud taget har jag svårt att komma ihåg varför jag bloggar. Jag minns något om frustration och att vilja något mer och något större och hitta ett syfte med det jag gör: hitta en mening med allt tecknande och övande som inte verkade leda någonstans. Och nu när jag hittat syften och mening och hela mitt liv har blivit uppbokat på ett sätt jag aldrig kunde tro att det skulle bli förut så känner jag mig ganska bortkommen här.

Sedan känns allting plötsligt för privat.

Min grej har ju alltid på sätt och vis varit att skriva rakt från hjärtat hur det känns. Och i min nya roll som företagare där mitt namn ständigt syns bredvid vår produkt och där jag går in i det ena mötet viktigare än det andra så är inte bloggen längre något jag är stolt över. Den känns mer som ett hot och kraft som kämpar emot mig. För googlar man mitt namn och jag är den enda i världen som heter så, så är sannolikheten ganska stor att man hamnar just här. Och jag har svårt att känna mig bekväm med att någon till exempel innan ett möte med oss ska läsa mig så djupt och bilda sig en uppfattning om mig.

För det är skillnad på att vara Elin-som-bloggar och Elin-som-är-företagare.

Jag har tänkt länge på hur jag ska göra men jag kan inte med ro fortsätta på samma vis. Jag hoppas ni har förståelse för det. På ett sätt sörjer jag det här beslutet djupt och det här känns som ännu en grej från mitt gamla liv som jag också får ge upp och jag undrar ibland vad som blir kvar nu för tiden.  Men jag vet ju redan att jag har tagit beslutet och att jag inte skulle ha gjort annorlunda för en sekund. Saker måste förändras.

Och anledningen till att jag från början startade den här bloggen var att jag hade gått in i en ny fas i mitt liv.  Och nu kommer ännu en…

Jag vill dock inte sluta blogga. Det känns som ett forum jag behöver kunna röra mig i. Men just nu håller jag på att forma en ny plan och när den är klar kommer jag tillbaka och berättar mer.

Det är med lite sorg i hjärtat jag nu sätter punkt 31779 sidvyer och 614 inlägg sedan allt började.

Tar ett beslut och jag är nästan klar.

Sa jag att jag ska äta middag med Investors VD nästa vecka?

För företagets räkning.

Och nu var uppenbarligen tillfället att inse allvaret i det hela trots att det har varit planerat i månader.

Räknas och värderas

Mitt hjärta ligger hos människorna. Jag har knappt haft ett jobb som inte på ett eller annat sätt handlar om människor. Även när jag som tonåring städade så hängde jag hellre i rummen hos de äldre på vårdhemmet och pratade än jag faktiskt städade, och sedan dess har det blivit både hemtjänst, skola, förskola och kommunikation.

Nu jobbar jag på en förskola. När jag kommer till min arbetsplats får jag glada tillrop varje morgon. Av barnen alltid ett leende, ibland en kram och för det mesta någon som vill berätta något. Och även om jag har haft en dålig morgon så ler jag alltid då. När jag fem timmar senare sätter mig i bilen hem känns det som om jag har vänt ut och in på mig själv minst tio gånger och som att jag är tom på energi. Vissa dagar känns det som om jag har använt hela mitt register och inte orkar mer. Andra dagar känner jag mig inte så påverkad. Och andra dagar är det alldeles värt det. För jag gillar mitt jobb och jag gillar människor.

Och jag jobbar med människor som gillar människor. Uppdraget som vi förskollärare har blir bara mer och mer omfattande vad det gäller ämnesområden. Men som en ram runt allt detta för att det ska fungera och för att barnen ska kunna ta till sig det andra, så måste de lära sig att värdera sig själva och andra människor. Så dagarna består av ständiga diskussioner och hur man ska vara en bra kompis, vad man får och inte får göra mot andra människor och glada tillrop så fort någon gör något särskilt omtänksamt. För vi vill ju lära dem att människor räknas, värderas och är värda att bry sig om och tycka om.

För hur skulle världen annars bli?

Politikerna är kanske inte medvetna om våra arbetsförhållanden men de vet att det är viktigt att lära barn värden. Så samtidigt som vi ska vässa oss pedagogiskt och förbereda barnen för skolgången så ska vi förmedla värden i allt vi gör. För människor är viktiga och det är på dessa små människor som samhället en dag kommer att vila. Och kan de inte skilja på rätt och fel och inte vet hur man värderar sig själv eller andra: hur skulle då världen se ut?

Så långt är jag och samhället i teorin överens.

Men det är något som händer på vägen.
Skolåren går förbi och fokuset ändras.
Barnen fortsätter i och för sig att formas till goda samhällsmedborgare men de får allt oftare frågan om vad de vill bli. Och den ultimata frågan blir plötsligt om man ska söka sig in på en karriär man brinner för eller som man kan tjäna pengar på: och i bästa fall kan man kombinera de båda.

Men är man en människa som tycker om människor är det ganska troligt att man väljer med hjärtat. Och gillar man människor och vill jobba med dem så har man i stort sett tagit avstånd till alla drömmar om pengar och rikedom (om man bortser från trisslotterna man köper någon gång i månaden). Och det tragiska är att när man har kommit så långt i sitt beslut så vet man att det är precis så samhället ser ut.

För det finns inga pengar i människor. Och även om pengarna inte är det som främst driver oss till att gå till jobbet varje dag (nåja) så känns världen alltid helt vrickad när man får höra om bekanta i vitt skilda yrken som får en ingångslön 8000 kr högre än min lön nu.

Jag lär barn, på uppdrag av staten och samhället, att människor räknas och värderas - men blir inte värderad själv. Jag jobbar efter fyra års högskoleutbildning i en verksamhet som bara får större krav men med mindre resurser.  Hur går det egentligen ihop?

Och det som jag verkligen verkligen inte förstår är att samhället ju är byggt av människor men ändå är det som om ingen riktigt låtsas om det. Det är vi som har byggt vårt samhälle såhär, det är människor som har beslutat om läroplanen jag följer, det är människor som har beslutat om de otillräckliga resurserna i vård och skola i både personal och pengar, det är människor som värderar mitt arbete i pengar. Och alla vill ha en skola som gynnar våra barn, alla vill att våra nära och kära som blir sjuka ska få bästa vård och alla vill att de själva när de blir gamla ska få värdiga sista år.

Men ändå jobbar många där ute, med just människor, under arbetsförhållanden som är ohållbara och med en lön som på inget sätt värdesätter den roll dessa har i samhället.

Och jag frågar mig (trots att vi gör en omhuldad bubbla i förskolan av sunda värderingar och människosyn) vilka signaler sänder samhället till de växande barnen? Till de gamla ingen hinner prata med fast många vill? Till de födande mammorna som inte säkert kan få ett rum att få sitt barn förlöst i och personal som räcker till?

Är det verkligen så att  människor räknas, värderas och är värda att tycka om och bry sig om?

Varför förmedlas det då inte bättre?

Nej jag förstår inte.

Ja det må hända att jag är världens tråkigaste bloggare nu. Men jag kan trösta er med att jag är ganska tråkig i övrigt också. Det är så sjukt mycket jag vill just nu men jag hinner och orkar helt enkelt inte. Klockan åtta är tiden då barnen går och lägger sig och jag själv ligger nedbäddad i sängen fullt påklädd och tänker att jag bara ska vila en liiiten stund men sedan ger upp, hasar av mig kläderna och  sedan dötrött ligger och håller mig vaken på tok för länge i alla fall för att jag inte vill missa kvällen och lugnet.

Det låter ju förnuftigt.

Det går i alla fall bra med företaget! Ett stort steg framåt igen och efter ett möte i juni får vi veta lite mer vart det leder. Jag brinner verkligen för den här idén! Så även om vi fortfarande är i uppstarten och livnär oss på bidraget från tillväxtverket så känns det verkligen som om det kan leda någonstans. Prestationsångesten hänger på och vi gör vårt bästa för att samsas.

Sa jag förresten att vi har ett möte med en otroligt betydelsefull person om några veckor? Jag har vetat det så länge nu att jag inte ens har vett att vara nervös.

Nej nu ska jag sjunka ner lite djupare i soffan och hålla mig vaken utan någon speciell anledning bara för att jag vill.

Imorgon sover jag i husvagn och det tror jag gör mig gott.

Arga fredagar

Fredagar är dagen jag arbetar hemifrån. Tänk! Drömmen! Bara jag och tecknande i en HEL dag varje vecka. Ja det känns onekligen väldigt avundsvärt.

MEN.

Det var ingen som sa att arbete hemifrån med det man älskar också kan innebära att man kastas mellan vild passion, djup koncentration och bottenlös förtvivlan en gång i veckan. Att man lämnar pennorna helt slut och rent ut sagt förbannad varje fredag eftermiddag de senaste veckorna.

Och att ALDRIG känna att man hinner göra klart och tänka klart på det jag verkligen verkligen vill prestera bäst på. Att alltid behöva avbryta jobbet när jag precis kommer in i det, men egentligen vill begrava hela min själ i det.

MEN.

Det finns ingenting jag kan göra åt det. Jag har allt jag behöver och lite till. Jag är lyckligt lottad så det smäller om det! Det gäller bara att hitta ett sätt att fungera och prioritera så att jag inte är ett argt monster fredag eftermiddag.

Det är passion

När jag sätter mig med kvällens jobb har jag längtat efter det inser jag. Jag har många idéer och några problem som känns rent omöjliga att få kläm på, men jag känner mig själv vid det här laget så jag vet att jag kommer att hitta det. Lösningen alltså. Och sedan kan jag jobba med pennan sådär frenetiskt och hårslitande som jag har lärt mig att både älska och hata. Men det finns antagligen ingen annan väg.

Det är passion.

Det är passion inser jag när jag blickar över morgondagens jobbdag med teckningarna och ändå längtar så att jag går av tills kvällen. Kvällen i TV-soffan när barnen har somnat och jag kan sitta och rita precis det handen känner för. Och jag vet att det varken behöver bli vackert eller ha något som helst syfte. Men med tiden, efter allt detta oändliga övande, blir det ändå allt oftare figurer och bilder som jag tycker är helt okej. Många lägger jag i idéhögar och tänker att jag en dag ska sätta ihop idépärmar av dem inför kommande projekt.

Det ironiska är att jag började blogga för att jag ville utveckla mitt skrivande. Min dröm var ju att bli författare. Det var inte förrän för tre år sedan som jag insåg att jag faktiskt hade något att komma med vad det gäller mitt ritande. Att rita var innan inte riktigt på riktigt. Jag visste att jag kunde men tyckte aldrig att jag var tillräckligt bra och vad jag skulle göra med det hade jag ingen aning...

Jag kanske borde tacka omständigheterna?
Att jag fick barn och behövde hitta mig själv
Att min man jobbar väldigt mycket
Att jag inte fick klart mitt examensarbete och fick gå en extra termin med Bild
Att jag skadade knät och fick svårt att utöva mitt favoritintresse dansen
Att ....

Nej jag vet inte. Men sakta men säkert skalades min fritid ner tills det bara var det här jag ville göra efter  min mysiga familj och måstena.

Det måste vara passion.

(Men om det är så hälsosamt alltid vet jag inte.)

Jag inser att alla här kanske inte har Instagram. Så här följer en liten uppdatering på bilder som dykt upp där på sista tiden:

Följ mig gärna! Heter elinmatilda...

Kvällens teckning...

Förändring

Många gånger känner jag mig precis likadan. Precis likadan som när jag var tre år och blev skitsur på min kompis och bet henne. Precis likadan som när jag var sju år och inte tyckte jag behövde börja skolan för att jag kunde allt. Densamma som när jag var tolv och skrev dagbok frekvent med tanken att en dag när jag blir en känd konstnär/författare så kommer den att tryckas som bok.

Jag känner mig inte så annorlunda. Jag kände mig som jag hela tiden.

Och kanske är det så för alla?

Men det jag ändå vill hylla idag är förändringar. Att bli äldre innebär ju ganska oundvikligt att man formas och förändras och jag kan inte påstå att jag ogillar det. Jag tycker faktiskt att det blir bättre. Att jag blir bättre? Jag har varit Elin hela tiden och kommer så alltid att vara men jag har lärt mig saker om mig själv. Jag har utvecklat en del saker och omformat andra och jag trivs så mycket bättre med mig själv: är snällare mot mig själv.

Men framför allt gillar jag att andra också förändras! Eller att sammanhangen gör det kanske. Som när man chockas över att människor man i skolan har haft förutfattade meningar om visar sig vara supertrevliga. Fast mest troligt har ju de också varit desamma hela tiden. Det är väl bara tiden. Att bli bekväm med vem man är och hitta andra sammanhang som man passar bättre i.

Eller jag vet inte...

Ickeexisterande fritid

Det är nog officiellt nu. Jag har ingen fritid. Det är i alla fall så det känns nu. Med fritid menar jag tid att slappa i soffan, titta på TV, umgås med vänner eller träna. Jag gör en del av sakerna men det känns alltid som om det inkräktar på tid som jag borde göra andra saker på: vara med familjen, jobba eller jobba lite till. Tittar jag på TV gör jag det för att jag inte orkar göra något annat. Umgås jag är det för att jag verkligen verkligen måste ut ur mitt hus och vädra mina tankar. Tränar jag.... eller nej det gör jag inte alls nu och jag vet verkligen inte när jag ska hinna med det. Även om jag misstänker att jag skulle samla lite energi på det sättet.

För det mesta hinner jag inte reflektera över min ickeexisterande fritid. Men någon dag i veckan fastnar jag vid tanken på hur konstigt allt blivit. Förut hängde jag bara vid tv:n och ritade och följde skräpserier och var frustrerad över att jag inte hade något viktigare att göra.

Jag menar inte nödvändigtvis att jag inte gillar att leva ett fartfyllt liv. Men det är när kvalitetsgrejerna tar stryk som jag undrar vad jag sysslar med. Som när varenda ledighet jag har jagas av de där tolv timmarna jag ska hinna med på projektet. Eller när barnen blir sjuka en fredag och jag får småjobba hela vår gemensamma lediga helg för att hinna ikapp.

För det mesta tänker jag att det bara gäller det här året. Men det är ju kanske heller inte sant. Det kan mycket väl gälla en längre tid än så. Ändå har jag ju tagit ett beslut om att det här är värt det. Och för varje dag som går och för varje positivt besked vi får, så får jag bekräftelsen. För efter det här kommer det något bättre. Och man måste verkligen våga satsa. Och en del saker man satsar är inte sådant man känner sig nöjd med att satsa - men man får hela tiden ha i åtanke att det faktiskt är frivilligt. Det är ingen som tvingar mig. Men jag vet också att det ska mycket till för att jag ska ge mig.

På något sätt känns det som om jag har förberett mig på sådana här äventyr hela livet.

Omedvetna referenser

Det är väl inte så konstigt om figurerna man tecknar blir lika en själv! Men det är himla kul när man upptäcker det :)

Vi ses på barrikaderna!

Jag minns att jag öppnade mailet och rodnade när jag läste vad hon skrivit till svar. Jag stängde ner det snabbt igen och tänkte att hon hade fått allt om bakfoten. Sedan skrattade jag lite besvärat.

"Vi ses på barrikaderna!" stod det som avslutande hälsning.

Men det var ju inte alls det jag hade menat när jag skrev till henne. Jag hade precis läst Maria Svelands bok Bitterfittan och fått någon sorts uppenbarelse kring varför det kändes så himla jobbigt att bli mamma. Med att "bli mamma" menar jag inte själva minuten från att barnet är i min mage och att det sedan ligger slemmigt på ens mage. Nej jag menar år av omställning till en helt ny livsroll. Det kan vara riktigt jobbigt men värt det när man väl landar. Fast just då, när jag läste hennes bok och när jag mailade henne om hur bra jag tyckte att hennes bok stämde på mig och mina tankar, så vet jag katten om det kändes värt det.

Jag visste ingenting om Maria Sveland än det jag hade läst av Bitterfittan. Det enda jag trodde mig veta just då när jag fick mailet var att hon verkade vara en sådan där aggressiv feminist som alltid skrämt mig. Och jag har inte gjort några större efterforskningar om henne sedan dess heller för den delen så jag har ingen aning om ifall jag hade någon som helst anledning att känna mig skrämd. jag var ju ingen barrikadmänniska bara och hon fick ju gärna vara det.

För grejen är att jag aldrig gillat ordet feminist. Det har känts så extremt och definitivt på ett sätt som mina åsikter sällan är. Jag lyckas alltid se saker ur för många vinklar och till sist blir jag osäker på alls vad som är rätt. Och med feminismen kunde jag inte riktigt förstå varför man skulle polarisera vi och dem: Blir det verkligen mer jämlikt om man hela tiden påpekar olikheterna? Inte så att man inte skulle kämpa för det: men min vision var väl mer att det hela skulle vara helt naturligt. Att det inte ska behöva vara någon ufo-grej utan något som bara är en del att vara människa. Alla är olika men värderas lika. Eller nått. Ja, en helt verklighetsförankrad filosofi alltså som när som helst förverkligas medan jag sitter och fredagsmyser med familjen.

För grejen var väl att ända fram tills jag fick barn så kände jag mig inte speciellt orättvist behandlad. Jag kanske var det, men jag såg det inte som något problem. Jag skäms lite när jag tänker på det, men jag satt även under ett seminarium och dissade en hel genusbok vi skulle ha läst men som jag bara klarade av att läsa hälften av. Sedan tycker jag väl än idag att den kanske läste in lite väl mycket övertolkningar av genus i deras lekobservationer- men jag hade nog sett en större helhet på det hela idag faktiskt.

Men så fick jag barn och jag kände mig ständigt underpresterande och otillräcklig och fruktansvärt orättvist behandlad för det mesta faktiskt. Men det där mailet har följt mig i tanken de senaste fem åren. Och sakta sakta har mitt tankesätt förändrats. Jag har insett att jag inte alls lever ett lika jämställt liv som jag trodde både beroende av mig själv, min man, hela min omgivning och samhällsstyrningen.

 Allt oftare har jag blivit riktigt sur för smågrejer i vardagen:

Som varför alla bokklubbar och enkäter och förskoleräkningar och gud vet allt som berört barnen genom åren kommer på posten är adresserade till mig! "Älskling, du har fått brev!" - så tusan heller: jag har fått mer krav och beslut! Jag är ganska säker på att det någonstans måste gå att få tag i uppgiften om att min man är far till mina barn: varför kommer inte sådant till honom?

Och varför tar de på förskolan bara upp de jobbiga sakerna med mig när jag hämtar och lämnar och inte med min man? Eller är det kanske så att jag på grund av de eviga skuldkänslorna som kom som ett paket med mammarollen gör att jag tar åt mig mer? (Eller är det bara så att jag är där mer? hahaha)

Och varför måste jag alltid vara nervös när jag ska gå in på en byggaffär av rädsla för att göra bort mig när jag ska handla material? För det mesta är det bra personal men det är mer än en gång jag har känt mig riktigt dåligt bemött eller inte tagen på allvar bara på grund av att jag är tjej!

Och varför ska jag, som redan sedan födseln har något sorts duktighetskomplex, som vissa hävdar att man uppfostrats till på grund av sitt kön, också ska behöva överprestera för att bli tagen på allvar när man gör någon mansgrej som att bygga eller köra maskiner!

Och varför förutsätter alltid bekanta till min man, när vi ställer in något eller när min man inte kan vara med på någon grabbgrej att det beror på mig. Javisst ibland gör det kanske det! Men jag har verkligen tröttnat på att försvara mig eller ens lägga energi på att försöka förändra den bilden. Ja, det är väl helt enkelt jag som förstör alla roliga planer!

Eller det gör jag väl egentligen också... För jag har ju som sagt tagit rollen som organisatör av en hel familj och grusar därmed alla andras drömmar och visioner om allt vi kan göra under en helg med rå realism. Ärligt skulle vem som helst när som helst kunna avlasta mig på den rollen. Men ändå gör duktighetskomplexet att jag inte kan släppa den.

Och varför kan inte jag, som de där andra företagsledarna som jag träffar eller han jag jobbar med värdesätta mig själv och det jag kan? Jag får verkligen kämpa med att visa framfötterna och inte ursäkta mina idéer ständigt, vilket jag ändå gör helt omedvetet. Hade jag varit kille tror jag faktiskt att det hade varit annorlunda.

Ja, jag skulle kunna hålla på i en evighet

.
.
.

För när man har öppnat ögonen är det svårt att stänga dem igen.

Och jag har nu insett att barrikaderna kanske inte är ett så fasligt dåligt ställe att vara på! För vill man ha förändring måste man ju arbeta för den.

Fortsatt stressdimma

Nej det är inte ett händelselöst liv jag lever nu. Det är bara att inse. Revolutionerande genombrott med företaget. Ett vanligt jobb som kräver mer tid och engagemang men också blir mer intressant. En utställning att hänga imorgon. En annan jurybedömd jag hoppas komma med på med pinupporna jag ännu inte visat här. Ett ännu hemligt men inspirerande uppdrag. Och så det andra pusslet. Men pinuppor får ni ändå fast ni kanske sett dem på Instagram.

Hej du ordsvältande blogg! Det är din ägarinna som talar. Du vet hon som fyller dig med med väsentligt och oväsentligt, matar dig med skisser och spyr ur sig lite galla då och då. Nu har jag inte varit så närvarande på ett tag. Jag ber om ursäkt. Men jag vill bara påpeka att det faktiskt är för din egen skull! För vem orkar egentligen ta så mycket gnäll och stress under månaders tid? (Ja förutom denna bloggägarinnas tålmodiga och fantastiska man och familj). Just nu är jag (förhoppningsvis) i slutet på en lång väldigt händelserik och stressig period. Hoppas på bättring och stabilitet efter nästa vecka. Vi får se. Jag kanske matar dig med något om andan faller på. Hejdå.

Vad jag gör

Jobbar
Sover
Ritar pinuppor
Filar på beställning
Filmar mig själv
Företagar
Handlar mat
Städar
Läser
Stirrar
Skissar
Skype-ar
Vårlängtar
Tv-slötittar
Bakar
Pusslar ihop tiden

Det är lite mycket nu

Återkommer när jag har koll på läget.